I mitten av 90-talet arbetade jag för Sandvik Hand Tools i Bollnäs som produktchef med ansvaret för olika handverktyg. Jag kände att jag ville prova något nytt, kanske i en annan stad, varför jag sökte ett jobb som produktchef för Foto/Video hos Canon i Stockholm. Jag hade ingen kunskap om Foto/Video, så till min stora förvåning blev jag kallad på en anställnings-intervju, som gick så pass bra att jag fick jobbet. Det jag inte visste var att min blivande chef W, ville ha någon som inte tidigare hade arbetat med foto/video och hade kunskap om prissättning, kalkylering mm som jag hade, tack vare mina år inom Sandvik.
Från den trygga ombonade Sandvik världen kastades jag in i en betydligt tuffare japansk värld. Jag flyttade ned till Stockholmoch bodde från början i en mycket liten och skabbig andra hands lägenhet på Kungsholmen. Jag hade ingen aning om det betydligt tuffare tempot som var hos Canon. Jag jobbade minst 11-12 timmar per dag och en hel del på helgerna också, vilket var möjligt eftersom jag inte hade familj.
Även om det var oerhört tufft, skulle jag aldrig byta bort tiden hos Canon, för det var den bästa tänkbara utbildning jag kunde ha fått. Utvecklingskurvan gick rakt upp vad avser marknad och försäljning. Jag säger inte att Sandvik tiden var dålig, utan den var toppen, men den hade ett betydligt lugnare tempo.
Jag fick en ny tjänstebil och högre lön, vilket samtidigt innebar ett större ansvar, samt kravet att leverera bra siffror till Canon Svenska och till Canon Amsterdam. En gång per månad reste jag ned till Amsterdam för att rapportera hur det gick i Sverige. Resor på mässor inom och utom Europa, sambesök med säljarna och kravet att ta de röda siffrorna på Foto/Video och omvandla dessa till svarta siffror.
Jag hade aldrig kunnat drömma om det tuffa tempo som var hos Canon men som min morfar brukade säga ”har du tagit fan i båten ska du ron iland”.
Hur som helst, dagen jag började hos Canon som produktchef (med ansvaret för foto/video samt marknadsansvar för Sverige) insåg jag inte alls alla krav det var på mig……
Första dagen gick ganska smärtfritt och jag satt och pluggade in sortimentet, prislistor, intervjuade folk mm
Däremot andra dagen hände något jag aldrig kommer att glömma…. Klockan var kanske 10.00 och jag satt och gnuggade sortimentet, när telefonen ringde. Jag hade då inte träffat någon Japan, för alla anställda i Skärholmen var Svenskar. Jag lyfte telefonluren och hörde….. ”Hello, Mr Eriksson….. my name is Mr M, how is the Swedish market going for camcorders ?” Jag bara satt och gapade och tänkte, hur ska jag veta detta efter en dags anställning ??? Jag var på vippen att säga ”Yes, sure bacon…..” för jag trodde att någon från Sandvik ringde för att få dit mig….. tack och lov behöll jag mitt lugn och sa ”I have to call you back and I will dig into the figures…”
Jag gick direkt efter samtalet till Säljchefen (som hade haft mitt jobb tidigare) och sa ”det ringde någon dåre och frågade mig om hur det gick för videokamerorna på den Svenska marknaden ?”….. Säljchefen frågade mig ”vad hette han ?”. ”Mr M” sa jag. ”Det var den Japanske Europaansvarige för video” sa säljchefen. ”Jag är inte förvånad att de redan nu testar dig…..avslutade säljchefen”…..
Det var bara att gilla läget och gnugga siffrorna och ringa tillbaka till Mr M….. efter ett tag insåg jag att testningen var bara vardagsmat, eftersom de kunde ringa alla tider på dygnet och fråga olika saker.